tisdag 29 juni 2010

Dödendöden

För er som inte trodde att man sa Fakk Ju på vikingatiden kan jag meddela: Ni har fel!


När jag blir kung ska det stå Hur Svårt Kan Det Vara på enkronorna. Eller kanske ska det stå MEH! Dock får jag ibland äta upp detta uttalande, mer än tillräckligt.

Som t ex när Alex frågade mig om jag kunde brodera. Tjöööö, tyckte jag och tänkte på de knorvliga korsstygnsdukarna i mellanstadiet. Klart jag kan. Jag kan allt! Eller hur var det nu...?

Sagt och gjort. Eftersom ingen annan är dum nog att åta sig uppgiften i fråga tänker jag ändå att Alex hade en jävla tur som kom på att jag borde göra det. Och vad är "det"? Joeh, den här fantastiska kreationen, eller rättare sagt bara broderierna på den. Länken har hackat lite på sistone, så jag hoppas att den fungerar. Men vad fan, du hade ju en 1300-talsblogg säger du. Ja, det har jag, säger jag, men det här är ett beställningsjobb så jag gör ett avsteg. Period two-timing är lite för jobbigt för att jag ska orka, även om det är frestande ibland, men jag överlåter vikingeriet åt dem som känner sig mer tidsoptimistiska.

Ergo kaftan. Just nu håller jag på med kragen, och jag vet inte hur mycket tid jag har lagt på att stirra på den här bilden och muttra "Valsgärde tolv, Valsgärde tolv !"#¤%&/()...."

Själv kan jag inte se på fotot hur stygnen är gjorda, men efter hjälp från många olika kunniga personer och den förträffliga broderiaffären Canvas i närheten av mitt jobb, gick det att lista ut en variant. (Canvas har plenty metallbroderisupplies, och kanske en miljon olika tunna ullgarner. Och postorder!)

Jag kommer att rapportera mer om det här mördarprojektet så småningom (klockat 32 timmar hittills och gjort typ en tredjedel). Det enda som är lite mjääääh är att alla, precis ALLA andra projekt stannar av och måste vänta tills jag är klart med detta, eftersom det ska vara färdigt före Wolinmarknaden i början av augusti. Om jag var ni skulle jag börja slå vad sinsemellan, ungefär nu.

***

For those of you who think people didn't say Fakk Ju in the viking age:
You're wrong!!


When I become king, the Swedish coins will say How Hard Can It Be? Or maybe they should say MEH! Still, every now and then I'm made to eat those words.

Like when Alex asked me if I was any good at embroidery. Weeeeeell, I said and thought about the mussed up cross stitches I made in fifth grade. Sure I am! I can do anything! Oh, wait...?

All said and done. Since nobody else would ever be stupid enough to accept this job, I'm still thinking Alex was very lucky to appoint me of all people to the task. And what is it, exactly? Eh, it's this amazing creation, or rather just the embroideries on it. This link has been a bit shaky lately, so I hope it works. "But whattafack, I thought this was a 14th century blog", you say. Well, it is, I say, but this is a job made to order, so I'm making an exception. Period two-timing is a little to much work for me to handle, even if it is sometimes tempting, but I'll leave the viking stuff to those with more time on their hands.

Anyways, the kaftan. This is the collar I'm doing now, and I'm not sure how many hours I've spent so far, staring at this picture and muttering "Valsgärde tolv, Valsgärde tolv !"#¤%&/()...."

I can't figure out from this photo (and it's the only one I've found) how the stitches were made, but with the aid of several initiates and the amazing embroidery shop Canvas right next to my job, I figured out something that works. (Canvas has plenty of metal embroidery supplies, and maybe a zillion thin wool yarns. And mail order!)

I'll report more on this horrid project further on, (32 hours of work so far and I'm done with maybe a third). The only thing which is a little mjääääh is that absolutely EVERY other project must be put on hold until this one is done, since it must be finished before the Wolin market in early august this year. If I were you I'd start making bets right about now.

måndag 28 juni 2010

Look, it spinns

Kom hit din dumma lilla jävla fågel...nej, jag ska inte slå dig...

Efter mycket stön och morr har jag nu fått tummen ur och lärt mig att spinna med slända. Tack Kerstin! Åtminstone har jag fattat hur man gör, men det blir en knölig, knorvig flottsträng som resultat, inte alls det jämna fluffiga mysgarn jag sett framför mig. Eh. Gissar att det är träna träna träna som gäller, men när ska jag hinna det är det tänkt?

När vi var små satt vi och kardade vilt i spisrummet på museet där mamma jobbade. Vad det skulle vara bra för var lite oklart, det var "nåt man gjorde förr" och dessutom lite lagom våldsamt, plus att man rev sig på kardorna så att man fick smaka på lite forntida lidande = hårt. Däremot verkade det inte fullt så jääääävla äckligt som att tugga hudar eller äta ögon, två andra saker som min pedagogiska etnologmorsa berättade om. "Sucks att leva på stenåldern" tänkte jag skadeglatt och kardade vidare.

I dagsläget har jag fyra Icakassar med okardad ull som hänger på en stång i vår lyckligtvis ganska torra och fräscha källare. "Se upp med okardad ull, det kan börja krypa i den" sa Maria, och jag hoppas att hon har fel för en gångs skull, jag kommer att bli traumatiserad för livet om jag kör ner händerna i fluffet och får upp ett krälande skredsilver. Exakt hur jag ska lyckas spinna slut allt det här är det ingen som vet. När jag tog med påsarna på tåget från Lisas mamma i Norrland kändes det så bra, "nu har jag så jag klarar mig" tänkte jag och sneglade ömt på Ikeapåsen där det stack upp diverse halmstrån och små fårlortar. Mwah! Nu är jag mest lite stressad över de där larverna som bara blir fler och fler i min fantasi, och jag vågar knappt kolla i det "stora förrådet", det som inte har legat uppe i lägenheten.

Väntar med spänning på sländorna som Alex gjort till mig, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att ha lärt mig med den slända jag har, och så kommer alla andra att kännas fel. Återkommer om dessa härjningar, stand by så länge.

***

Come here, you stupid little fucking bird...nah, I won't hit you...

After a lot of moaning and complaining, I have finally dislocated my thumb from my more interesting parts, and learned how to use a spindle. Thanks Kerstin! At least I got the hang of it, but the result is a bulky, scrunchy string of lard, not the even, fluffy yarn I pictured. Eh. I guess the word is practise, practise, practise, but when am I supposed to find the time for that, huh?

When we were kids, we would sit and comb wool in the fireplace room at the museum where my mother works. What good it did was a bit unclear, it was something you did "in the olden days" and sufficiently violent to boot, and if you were lucky the sharp combs tore your hands and gave you a taste of medieval suffering = tough. On the bright side, it didn't seem quite as naaasty as chewing skins or eating eyes, two other things my pedagogical ethnologist of a mother told us about. "Sucks to live in the stone age" I thought with cheerful spite, and combed away.

Today I have four paper bags of uncombed wool hanging from a beam in our - fortunately - rather dry and decent basement. "You have to be careful with uncombed wool, it might hold some creepy-crawlies" Maria said, and I hope for once that she is wrong, I'll be traumatised forever if I cram my hands into the fluff and grab a squirming nest of bugs. Exactly how I will finish spinning all that wool, nobody knows for certain. When I brought it back home on the train from Lisa's mother in Norrland it felt so good, "I have enough to last for a while now" I thought, fondly eyeing the IKEA bag where straw and random sheep droppings poked out at me. Mwah! Now, I'm mostly anxious about those bugs which multiply so fast in my imagination, and I'm a bit scared to check out the "big stash", the amount which has not been kept in my apartment.

I'm eagerly waiting for the spindles Alex has made for me, but if I know myself (and I do) I will have learned with the one I have by then, and any other will feel wrong somehow. I'll get back to you on this, stand by for now.

torsdag 24 juni 2010

Oslo Middelalderfestival 2010


Precis hemkommen från Oslo där en fraktion av Bössorna gjorde sitt bästa för att invadera Norge. Och vilket sanslöst mysigt event! Frilansene tog emot oss med stora famnen, gav oss mat och vatten och kramar och allmän uppmuntran, gulle dom för det. Inte hade vi speciellt mycket att göra heller - en aktivitet om dagen, sen var det hopp och lek för hela pengen.

OMF körs i Gamlebyen, som ligger lite olyckligt inklämt vid en av ringlederna, och med en fond av skyskrapor och lyftkranar. Min suspension of disbelief manade mig att inte lyfta blicken på hela helgen, att stirra ner i gräsmattan och tänka bort trafikdånet. Lite läskigt också med den konstgjorda dammen intill - Halvor varnade mig för e-colihalten och den tunna plastduken under sanden, som på inga villkor får punkteras med svärd och spjut, för då rinner hela dammen ut genom hålet och man måste dränera området för en miljard norska kronor... Hittills har det hänt två gånger, och det känns skönt att inte behöva ha dåligt samvete över en tredje.


Nivån på konversationen var i vanlig ordning sinnessjukt låg, och Anders underhöll oss med sagor från slakteriet - om korvkanonen och späckkikaren, två instrument som jag starkt misstänker att han har hittat på. Vi fick hejda oss lite när vi insåg att vi hade ett bordssällskap på 11, 14 och 17 - de grabbarna kommer nog att få gå i dyr terapi, inte minst efter att Alex insåg hur vi just låtit och snodde runt och spontanleggade dem - "Eh...hur gammal är DU?"

Highlights i övrigt? Träffa Kungshirden, och prata stash med dem. Lustigt att de har omvända bekymmer jämfört med oss - vi vill gärna ha fina saker och bling men kan inte eftersom vi är ett sluskigt skyttekompani som måste ursäkta alla extravaganser med "plundring" så fort vi har hela skjortor, dyra material och arbetade saker. KH å sin sida har - fullt begripligt - inte riktigt tid och möjlighet att sitta och brodera och förgylla i den utsträckning som anstår ett kungligt följe. Också schiitroligt att få göra en lite annorlunda fajtingkoreografi, och inte bara mangla på linje, utan gå i land från båt. Och fint att äta Lansarnas tokgoda frumentie.

Det där med uppförande är lite svårt. Mest är jag sur att jag inte tvingade Anders att ta en bild till, antingen en där Alex klängde på mitt ben, eller en av mitt nya favorittransportmedel - tös på paves med fyra knektsluskar som bärare.

***


Just came home from Oslo where a faction of Bössorna did their best to invade Norway. Marvellously cosy event! Frilansene received us with open arms, gave us food and water and hugs and general cheer, sweet darlings! There wasn't much work either - one task per day, and then all play.

OMF is held in Gamlebyen, miserably wedged under one of the freeways and with a skyline full of cranes (the metal kind, not the feathery). My suspension of disbelief made me lower my eyes all day, stare at the turf and ignore the roar of the passing traffic. A bit scary too with the artificial pond next to us - Halvor had warned me about the amounts of e-coli in it, not to mention the plastic tarp hidden under the sand, which under no circumstances whatsoever must be punctured with swords or spears, since it would cause the whole thing to pour out through that hole, and require the area to be drained, which would cost about a billion Norwegian crowns. So far it's happened twice, and I feel better knowing that I'm not guilty of a third puncture.


The level of conversation was, as usual, despicably sleazy, and Anders entertained us with tales from the meat industry - about the sausage gun and "blubber binoculars" (I need a better term here) - two tools I strongly suspect he just made up. We had to slow down somewhat when we realised there were kids at the table. Those boys should be in some pretty expensive therapy by now, even after Alex realized how we behaved, and spun around to spontaneously check their ID - "Eh...how old are you?"

Other highlights? To meet Kungshirden, and talk stash. It's funny how they have the opposite problem we have; we'd love to have nice things and a lot of bling, but we really can't since we portray a skanky gunner company who must excuse all extravagances as "loot" as soon as we wear clean shirts, expensive materials and things with a lot of work put into them. KH on their part have - obviously, who does? - not quite the time and opportunity to embroider and gild to the extent that becomes royal household troops. Another thing I really liked was to make something different with the fight choreography, not just the usual linefight whack-whack but a landing, from a boat. And to eat the wonderful frumenty cooked by Lansene.

The good behavior thing doesn't seem to work out. I'm mostly pissed that I never forced Anders to take another shot, either of Alex clinging to my leg, or one of my new favourite means of transport - Girl On Pavise with four gritty henchmen to carry her.

onsdag 23 juni 2010

Yellow dress Green dress

Jag måste alltid göra minst två av allting innan det blir okej. Först gör man en palta / pinne / dummy som man inbillar sig ska bli perfekt, och så har man den en säsong. Sen blir man less på att man får flisor / den ramlar av / man ser tjock ut och så bygger man en till, med alla fel man gjorde första gången i bagaget. Skillnaden brukar bli milsvid. Och ganska tillfredsställande.

Min första klänning (jag har två) sydde jag av ett grönt, alldeles för tjockt tyg. Det här var innan jag hade fattat a) att ylle inte måste vara = filt, utan att det finns något som heter "kostymylle", duh. Och b) att det här med giftiga artificiella färger inte gör några underverk för det autentiska helhetsintrycket, om man nu är ute efter ett sånt.

Glatt beställde jag färgen "petroleum" och trodde att jag skulle få en blekgrön, turkosaktig mmmmwmah-ish thingy, men när jag rev upp paketet låg där istället ett monster. Det såg ut som om någon hade våldtagit den där tuppen i Disneys Robin Hood, Allan i Dalen (how appropriate!) och sen knölat ihop hans kläder och lagt dem i mitt postorderpaket i hopp om att krångla till polisutredningen. Vad lär vi oss av detta? Att beställa färgprover, och inte inbilla sig att färgåtergivningen på skärmen är korrekt. Pissdator.

När jag hade gråtit färdigt köpte jag två paket marinblå textilfärg och körde tyget i maskinen på jobbet. Men jag glömde lägga i salt. Så jag stoppade programmet i panik (vilket tömde ut nästan all färg) för att kunna reparera mitt misstag. Tror du tyget var ännu tjockare när det kom ut igen?

Det blev en klänning till sist. På ett mönster som inte direkt följde kroppen, utan mer hängde som en grön påse på damens lekamen. Yeh.

2009 hade jag äntligen lyckats förtränga hur jävla jobbigt det är att fälla sömsmåner, och byggde en ny outfit i gult. Den här gången hade Martina hjälpt mig med mönstret, gudvälsigne den damen för hennes ihärdighet. Det är som trolleri! Plötsligt kunde jag lyfta armarna över huvudet, jag slapp ramla ur min urringning, och trots att livet var tajt som en tiger (inbyggd bh!!) kunde jag både sitta och andas.


Med gråten i halsen hade jag redan tidigare konstaterat att det jag bedömde som "små knappar" i själva verket var ett slags ulltumörer som borde strålbehandlas innan de tog över hela kreationen. Nu tog jag i från tårna och skippade knäppningen fram. Det tar lika lång tid att sy in sig själv i det häringa fodralet som att stå och fippla med knappar, så wtf. Med knappar på armarna har man inget kvar att bevisa ändå. Grrrrr.


Härnäst blir det plommonfärgat, konjaksfiskben och blårutigt i klänningsväg. Sen får vi se.

***

I always have to make at least two of everything before it turns out ok. First, you make a rag / stick / dummy which you think will be perfect, and you use it for one season. Then you get sick of it giving you splinters / falling off / making you look fat and you make another one, avoiding all the mistakes you made the first time. Usually, this means a world of difference. And a most rewarding feeling.

My first dress (I have two) I made from a green fabric that was far too thick. This was before I knew that a) wool doesn't have to equal felt, and there is something called suit wool, duh. And b) one thing about toxic artificial dyes is that they do you no favours when it comes to an Authentic Overall Impression. If that's what you're going for.

I happily ordered the shade "petroleum", thinking I would receive some pale green, tealy
mmmmwmah-ish thingy, but when I tore the package open it contained a monster. Most of all, it looked like someone had buttfucked that rooster in Disney's Robin Hood, Alan a Dale (how appropriate!) and then crammed his clothes into my mail order package in the hopes of delaying the investigation. What can we learn from this? Order your goddamn fabric samples, and don't think that the color shown on your screen is correct. Shitty computer.

Once I finished crying, I bought two packs of marine blue dye and ran the fabric through the washing machine at work. And I forgot the salt. So I panicked and stopped the cycle (which drained most of the dye) to repair my mistake. Ya think the fabric came out thicker than before?

I got my dress in the end. Cut according to a pattern that didn't really cooperate with my body, but rather hung like a green bag from the lady's limbs. Yeh.

In 2009, I had finally repressed any memories of what a bitching task it is to lay down hem allowance, and built myself a new outfit, in yellow. This time, Martina was around to make me a pattern, godbless that lady for her endurance! It was magic! Suddenly I could lift my arms over my head, I didn't fall out of my neckline, and despite the top being tighter than a tiger (built-in bra!!) I could sit down, and breathe.


With my lower lip trembling, I had already realised that what I considered "small buttons" were actually more like wool tumours that needed heavy chemo before they took over the entire garment. This time, I gave it my all and skipped the buttons in front. It takes just as long to stitch yourself into this mess as it takes to fuck around with the buttons, so nevermind. With buttoned sleeves, you got nothing left to prove anyways. Grrrrrr.

Coming up next on the dress front: plum, brandy-coloured herringbone and checkered blue. Then we'll see.

Skylla på nån annan



Allt är egentligen Malins fel. Det var hon som började tjata om det här med reenactment. Jag gissar att hon frestade med en blandning av rödvinspyssel, garn och gulliga illuminerade faksimil, och kanske någon förflugen kommentar om att plåt var ...rätt hett. Just då var jag antagligen på väg ut ur den värsta lajvsvängen, men hade inte hittat något substitut. Fem år senare konstaterar jag yrvaket att ojdå, här står jag i en "trettonhundratals"klänning av filt och demonstrerar hantverk för tyska turister.

Hur blev det såhär? Vad håller jag på med? Och varför har jag en sån konstig solbränna?

Jag gissar att den här bloggen kommer att bli sjukt intern, och om nån utomstående hittar hit så lär de fan inte backtracka för att läsa början. Jag ids inte förklara en massa om historiskt återskapande just nu, för det vet du ju redan, listiga du - även om jag säkert återkommer till det om ett tag. Istället tänkte jag arbeta upp nånslax löpande rant om i första hand

- pågående textila hantverksprojekt (men jaah, det blir sannolikt örton foton av olika garnnystan).

- processen kring att samla den utrustning jag vill ha (sinnessjukt habegär på alla fronter).

- dryga påpekanden kring lägerlivet med Bössorna, min darling förening och inspiration.

***

Blaming someone else

It's all Malin's fault. She started the whole thing, bitching about reenactment. I think she may have tempted me with a mix of wine-laced crafting, wool and cute illuminated facsimiles, and perhaps a stray comment or two about armour being ...pretty hot. At that time I was coming out of a pretty intense bout of LARPing, but I had yet to find a substitute. Five years later I come up for air and note with some surprise that, whoa, here I am in some "fourteenth century" dress made out of felt, demonstrating crafts to German tourists.

How did this happen? What am I doing? And what's up with the weird tan?

I'm guessing this blog will be pretty excluding, and if someone from the outside finds it, they sure as hell won't backtrack to read from the beginning. I can't be bothered to explain a whole lot about historical recreation right this minute, and most of it you already know, clever you. I'll get back to it in a while instead. For now, I'll just work this ongoing rant about

- current textile projects (and yeah, there will be umpteen pictures of newly acquired balls of yarn).

- the process of gathering my kit (insane consumerism and cravings in every respect).

- nasty camp life comments about Bössorna, my darling gunner company and inspiration.