onsdag 25 augusti 2010

Like you got a pair


Du som har läst sminkbloggen känner igen det här inlägget, men det passar lika bra i jungfruburen, så nu kör vi. Apropå reenactmentfajting så kräver det ju emellanåt att man byter skal. Ibland måste man trixa lite. I och med att jag måste klä ut mig till kille om jag ska vara med och slåss, så har jag funderat en hel del på sånt, kanske ännu mer än jag gör i vanliga fall. Jag VET att jag skulle vara en liten äcklig kille om jag var kille, en slemmig typ som låg runt och slogs på fyllan, som hade lort under naglarna vid fel tillfällen och inte fattade att vita tubsockar är döyden för gaberoben.

Allt det här är ju inget som jag normalt tänker på eller för den delen gör något av när jag bara ska banka lite plåt, då springer jag bara iväg med mitt spjut och är mitt vanliga förtjusande jag. Och jag går definitivt inte runt i Valters kläder i lägret om vi inte precis ska slåss och jag ska till att rusta på. Det är faktiskt inte tillåtet i föreningen. Men flera års lajvande och teatertrams och generell subkulturell eftertanke gör ändå att man plockar upp lite know-how på vägen. Som kan vara bra att veta. Det är inte jag som är det riktiga proffset på området - snacka med Nancy om ni vill ha tips på allvar.

Okej, du tänker testa det andra laget en stund? Kanske fått för dig att gå på krogen och skrämmas, eller bara se hur folk reagerar? Du har svampat dit din skäggstubb, mölat ner en socka i din killes y-front som du lånat för känslans skull, och lindat boobsen med elastiskt bandage. Good to go? Neh. Koreografi, baby, är hela kakan. And more besides. Trix? Såhär:

1. Det första du måste tänka på är vinkeln på bäckenet. Tjejer svankar, inget ont i det, if you got it flaunt it, änna. Men som kille vill du inte gå och puta med häcken, du har inget behov av att svänga kjolfållen sådär extra. Tänk inte på det som att du ska sluta svanka, att du ska sticka svansen mellan benen. Tänk istället att du ska fram med paketet. Du ska inte sluta sticka ut bak, du ska lägga krutet på att sticka ut fram. The rest will follow. Det här gör kanske 50% av skillnaden. Testa själv såfåruse.

2. Now sit! Hur gör du i vanliga fall? Du sätter dig prydligt, du låter din blanka kjolbak smyga upp på barpallen. Gör inte det. Kom istället ner rakt uppifrån på alla stolar, bam. Slappna av i magmusklerna, släpp korsetthållningen. Jag säger inte att du ska ha dålig hållning, du måste fortsätta att lyfta bak axlarna, men i höjd med korsryggen kan du släppa efter lite mer än vanligt.

3. Spread. Ut med knäna. Ta mycket plats. Gärna 2/3 av sätet bredvid dig på spårvagnen, utöver ditt eget då, för att visa hur hård du är och hur mycket viktigare det är att du får vädra dina kulor än att tjejen bredvid får sitta rakt på sitsen. Nävarna på knäna. Ner med hakan. Utstuderat uttråkad blick. Seru? Du börjar närma dig.

4. Överkroppen måste också ta mycket plats. Ut med armbågarna! En tjej som dricker öl håller armbågen lodrätt framför sig. I värsta fall har hon en glasfattning som inte involverar hela handen, utan bara de första fingrarna. Om du höjer armbågen nästan 90 grader ut åt sidan (fulla 90 grader ser lite konstigt ut) så är du vips bredare.

5. När du går, sätt ner hela foten. Rulla inte fotsulan, sätt inte ner framtrampdynan först. Valet av skor hjälper mycket här - ju tyngre pjuck desto mindre kämpar man emot. Det är därför det ser så roligt ut med små uppklädda EGL-brudar som har jätteskor (ibland räcker det med femkilos Mary Janes) och stolpar som alkisar trots sina delikata spetsklänningar.

6. Gå från axeln, inte från höften. En tjej håller ofta axlarna relativt stilla, och rör sig från höften när hon går. Börja istället rörelsen vid axeln, och håll övre och undre kroppshalvan mer statiska i relation till varandra än du är van. För extra dryghet, prioritera den ena axeln före den andra, och testa 3/4-koreografin som jag har rantat om både på FB och Helgon förut.

(Lustigt i sammanhanget är - men detta kanske bara gäller goter? - att tjejer däremot ofta dansar från axeln, dvs vevar mer med armarna och ålar med överkroppen, medan killarna står statiska med överkroppen och lägger krutet på att stampa och sparka mer.)

Sådär. Hur känns det?

***


If you've read my makeup blog you will recognize this post, but it fits the Jungfruburen too, so here goes. Reenactment fighting sometimes calls for another you. And sometimes, trix are needed. Since I have to dress like a man if I wish to join the fighting, I have thought a lot about this, perhaps more than I would have otherwise. I know I would be a nasty little dude (if I was a dude), a sleazy character who would sleep around a lot and get aggressive when drunk. The kind of guy who has dirty fingernails on all the wrong occasions, and completely fails to grasp the horrid impact of white socks on his wardrobe.

This isn't something that I think of in my everyday life, it's not even something I do when I go casually medieval - at that point I just take off with my spear and try to be my usual charming self. And I most definitely don't wear Valter's gear in camp, unless we're just about to fight and everybody is strapping on their plates. Matter of fact, no such thing allowed in the group. However. Several years of LARPing and stage plays and general subcultural discussion gives you some know-how. Which might come in handy. Just remember that I'm not the pro here - talk to Nancy if you want some real tips.

So you'll try the other team for a moment? Perhaps go to a bar and frighten people, or just watch their reactions? You've sponged on your stubble, you've crammed a sock into your boyfriend's briefs which you've borrowed for some added feeling, and you've bandaged your rack to keep it safely tucked in. Good to go? Neh. Choreography, baby, is what you need. Trix? Like this:

1. First, mind the angle of your pelvis. Girls tend to arch their backs, which is not a problem. If you got it, flaunt it, so to speak. But if you are posing as a dude, this won't do. There is no need for you to swing the hem of your skirt. Don't think of what you're doing as an attempt to actually stop arching, or tucking your tail in. Instead, front your package. Don't try to stop poking out at the back, but try to poke out in front. The rest will follow. This achieves about 50% of the difference in posture. Try it and you'll see what I mean.

2. Now sit! And how would you normally do that? You sit down neatly, you sneak your smooth-skirted butt onto the barstool. Don't. Instead, slam down from above onto all chairs, bam. Now relax your abdomen, and let go of the corset poise. I'm not telling you to slouch, you still have to keep your shoulders upright and back, but relax a little more than usual from the small of your back and further down.

3. Spread. Wing your knees out. Take up a lot of space. Preferably 2/3 of the tram seat next to you, besides your own, to show everyone just how cool you are, and how much more important it is that you get to air your balls rather than give the girl next to you full use of her own seat. Fists on your knees. Chin down. Utterly bored stare. See? You're getting there.

4. Your torso should take up a lot of space. Get your elbows out! A girl drinking from a glass of beer holds her lower arm vertically in front of her. If she's really girly, she might hold the glass with less than her entire hand, perhaps with the first three fingers alone. But if you swing your elbow out to the side (although a full 90 degrees might be a little too much) then you're suddenly a lot wider.

5. When you walk, put the whole foot down. Don't roll your soles and don't walk on the balls of your feet. Your choice of shoes will decide a lot - the heavier your footgear, the less you will fight the male choreography. This is why the tiny, dressed-up EGL girls look so funny - they have huge shoes (sometimes a pair of ten pound Mary Janes are enough, not to mention 20-hole GettaGrips) and galumph about like drunks despite their delicate lace dresses.

6. Walk from your shoulder, not from your hip. A girl often keeps her shoulders relatively still, and moves from the hip while walking. Instead, start your overall movement from the shoulder, and keep the upper and lower half of your torso relatively static in relation to each other. For extra attitude, favour one shoulder over the other, and try out the 3/4-choreography which I've ranted about before, both on FB and Helgon.

(An interesting thing - maybe this is only true about goths? - is that girls often dance from the shoulder, that is, they wave their arms about and wriggle their upper bodies, while guys hold their torso comparatively still and use their energy to kick and stomp a lot more.)

There. How do you feel?

söndag 22 augusti 2010

Plåtkåt


Känner du till begreppet "plåtkåt"? Klart du gör, om du är reenactor. För dig som inte är lika hemma på området kommer här en snabbgenomgång, så att du på allvar ska fatta hur sjuka i huvudet materialsportarna är. Och greppa ett av de förmodligen starkaste motiven bakom hobbyn.

Jo, såhär: Jag börjar mer och mer misstänka att det är en sexgrej. Euuuuh, säger du och klöser desperat efter skämskudden. Ja, det kan du gott göra nu när du tänker på finniga SCAiter, självutnämnda, ölsvullna "adels"-"män" med lajvmässiga syntetoutfits och åtsnörda potatisalver i krossad plysch. "Vad i helvete är potatisalver?" fräser du och tittar upp ur skämskudden. Jo, säger jag, potatisalver är den där sortens alver som ständigt, envetet gestaltas av de minst alvlika, tjockaste lajvarna i gruppen, de som inte redan bestämt sig för att vara diffusa "skogsväsen" och klampar runt i baddräkt med plastväxter på.

Men nu var det inte lajv vi skulle prata om. Det var reenactment. Och inom reenactment ÄR. PLÅT. HETT. Skulle någon tvivla på det här så är det bara att kolla vilka summor folk lägger ner på rustning. Det är inte billigare idag än vad det var förr, och jag vet folk som har lagt ner motsvarande kostnaden för en fakking bil på saker som de går omkring i ett par enstaka dagar varje sommar. Det säger en del om vad det där metallskalet gör för självkänslan.

Rent allmänt är det bara att konstatera att plåt ÄR hett, och inte bara bland reenactors förrexten. Efter de senaste tio årens fantasyvåg inom populärkulturen är det inte längre bara de störda Conan-fansen som diggar axelplåtar, armskenor och maffiga harnesk - efter Sagan om Ringen-filmerna och Tudors och Spartacus och 300 och Gladiator och Elizabeth har rustning blivit mainstream. Jaha, så varför är det en så skämmig grej då? Kanske är det det att vi är lärda att inte gå loss på det mest uppenbara, och det porriga med plåt är ju bara så basic att det blir pinsamt.
Tyvärr är nördar ofta missanpassade, inte bara socialt utan även fysiskt. MÖPar (Militärt Över-intresserade Personer, gärna uniformsfreaks) är alltid de tjockaste i gänget, uselt rustade att klara sig igenom en fyscheck. Bilringbrynja är mer regel än undantag (men så är de också sjukt osmickrande, tvärtemot vad man kan tro). De individer i samhället som klär sig i rustning idag är sällan de som är bäst lämpade för det. Alla kan inte vara Henry Cavill (se ovan).

Men så nån gång ibland blir det bra. Och då står man där med fingret i truten och klurar på om man vill ha, eller om man vill vara? För mig är det en inre strid som aldrig riktigt går över. Det är därför Valter finns, mitt hosklädda alter ego som sköter fajtingen åt mig. Flickan själv hänger sig istället åt prinsessfasoner och går runt i sina klänningar. Vem sa att man inte kunde få allt?

Vissa människor är finare i stash, andra i mundana nutidskläder. Det är lite av en chock efter eventen när man får syn på den snygga killen som man spanat på i flera dagar, när han plötsligt kommer släntrande i nån jävla Bauhaustichört och armypants, och man bara näääääh, för det var ju inge fint. Eller när man plötsligt inser att den där tomten där borta som brukar vara så het i sina uppviksjeans ser ut som en jättebäbis med vuxenblöja i sina oversize-brokor. Värst är det naturligtvis att inse att man själv ser ut som en svullen tant i sina historiska kläder - jag som brukar känna mig så fin i mina nutida MatrixLibrarian-paltor.


Jag tror att plåtkåthet är mer utbrett än folk vill medge, och att mörkertalet bland svennebefolkningen är stort. Jäms med förtjusningen för mröulkiga exoskelett av bilplåt löper flät- och dokfetischen, den osunda förtjusningen för hårkringlor och talibanhanddukar som killarna i gejmet brukar fostra under ytan. Jag glömmer aldrig hur min föredetta (som var en av dem som introducerade mig till hobbyn på allvar) drog efter andan på ett konstigt sätt när jag hade nålat den fula handduken på huvudet och klev ut på vardagsrumsmattan. U sicko, tänkte jag och längtade efter mitt hår, som jag behöver för att inte se ut som det oheliga kärleksbarn Humpty Dumpty skulle kunna ha avlat med Rikissa-tanten i Arnfilmerna. Jag tror att samtliga av killarna i gejmet drömmer mer om vita särkar och prinsessor i nöd än de vill medge. De kanske tycker att det är hett att behöva bläddra som i en psalmbok bland alla kjolarna för att komma åt inkråmet. Hur är det egentligen ställt med kvinnosynen här? Suck... Enda skälet till att det känns okej att dölja skallen, är att killarna måste ha ett ännu löjligare huvudplagg - babymössa i linne. Ska en förnedras, ska alla.


Jaha, några handfasta råd efter konstaterandet att materialsport handlar om att ragga? Ett utstuderat, meckigt sätt att ragga där man ofta förlorar målet ur sikte, men i alla fall? Jag skulle vilja säga att det är rätt svårt ragga i reenactmentsvängen, eftersom de flesta inte erbjuder ett genmaterial som man gärna beblandar sig med. De sociala problemen aside är det inte många som får äggstockarna att pingla, direkt. Du som vill hitta brudar i yllesvängen kan med fördel plugga smide på Sätergläntan ett par år. Det är den ultimata hårdvalutan för ändamålet. Har jag hört.

Bered dig också på att vissa saker kan vara svåra att uthärda - som t ex brokor (= vuxenblöja) och dokfrisyr (= mössfrisyr, fast värre). För dig som vill ha en något lägre medelålder på utbudet, kan jag varmt rekommendera vikingeri, där alla är några och tjugo, relativt obekymrade om historiska källor och där alla brudar har röda dreads och ring i näsan. Om det är din grej så är det bara att skaffa en hjälm med horn och sätta kurs på Foteviken. Best of luck!

***


Heard the notion "hot metal"? Sure you have, if you're into the reenactment business. For the less fortunate, I present this quick walkthrough, so that you'll realize once and for all what sickos the stash wankers really are. And understand what is probably one of the main triggers behind the entire hobby.

It's like this: I'm thinking more and more now, it's a sex thing. Now you go Euuuuh, and claw for a ShamePillow which isn't there. You might as well, since you're thinking of pimply SCAites, self-appointed, beer-swollen "noble"-"men" with LARPy synthetic outfits and badly corseted potato elves in crushed velvet. "Whaddafuck is a potato elf?" you hiss, looking up from the ShamePillow. Well, I say, potato elves are the kind of elves constantly, unfalteringly played by the least elf-like LARPers in the group, those who have not already opted to be some sort of "forest spirits" which allows them to wear bikinis decorated with plastic plants.

But we're not talking LARP. We're talking reenactment. And within reenactment, METAL. IS. HOT. Should you still be doubting this, just look at the amounts of cash people spend on armour. It doesn't come any cheaper today than it did back then, and I know people who have spent the equivalent of a car on stuff they wear for a few days each summer. Says a thing or two about what that metal shell does for your self-esteem.

Let's just admit that wearing shiny stuff IS kinda hot, and not just among reenactors any more. After these last ten years of fantasy within pop culture, the retarded Conan fans are not the only ones who dig shoulder plates, vambraces and chunky breastplates - after Lord of the Rings, Tudors, Spartacus, 300, Gladiator and Elizabeth, armour has become mainstream. So how come we're all sort of ashamed of liking it? Maybe because we're taught to go for the less obvious, and because the kink of steel is so basic that it's flat out embarrasing.

Unfortunately, nerds are often inept in many ways, socially as well as physically. OMFs (Overzealous Militaria Fans, uniform freaks especially) are always the fattest of the bunch, poorly prepared for any physical challenge. Mail-clad lovehandles are a rule rather than an exception (but you have to admit that mail is singularly unforgiving, contrary to popular belief). Those who wear armour today are rarely the ones best suited for it. We cannot all be Henry Cavill (above).

But sometimes, just sometimes, it turns out really well. And you're standing there, drooling a bit, obsessing about whether you'd rather have or be. This is an inner struggle of mine which never seems to be settled. That's why I have Valter, my hose-clad alter ego who does all my fighting for me. The girl itself indulges in princessy stuff and skips about in dresses. Who says you can't have it all?

Some people look better in their kit, and others in their mundane everyday clothes. It's a bit of a shock after an event, when you spot that handsome devil you've been ogling for days, and all of a sudden he's sauntering by in some fucking Bauhaus t-shirt and army pants, and you just go naaaaah, 'cause that's no fun. Or when you realize that that dude over there who is usually so damn hot in his turned up DePalmas looks like a giant baby wearing his oversized breeches like adult diapers. The worst part is when you come to the conclusion that you yourself looks like some bloated crone in your retro gear. And I usually feel so pretty in my Matrix Librarian outfit!


I think the metal fetish is more widespread than people like to admit, and that the hidden statistics are just as bad among non-nerds. Alongside the love for mröulky exo skeletons made from sheet metal runs the braid- and wimple fetish, the unhealthy obsession with plaited pretzels and taliban towels which the guys of the game foster underneath the surface. I'll never forget how my ex-boyfriend (who was one of those who introduced me to reenactment in the first place) caught a ragged breath in his throat when I had pinned that first ugly cloth to my head and stepped out in plain view on the livingroom carpet.

U sicko, I thought, and longed for my hair, which I desperately need to avoid looking like the unholy lovechild of Humpty Dumpty and Rikissa the Abbess from the Arn movies. I think all of the guys in the field dream more about white gowns and damsels in distress than they would like to admit. Maybe they think it's kinda hot to have to leaf through all those skirts like the sheets of a hymnal to get to the hymen. Maybe they need to seriously revise their take on gender as a social construct. Sigh... The only reason I feel comfortable covering my head, is that the guys have to wear something even more pathetic - the linen coif. Humiliate one, humiliate all.


Well then, some sturdy advice after the conclusion that stash wanking is all about getting laid? A complicated, hopeless way of achieving it, where more often than not you lose sight of your goal, but nevertheless? I'd say foraging in the reenactment field is pretty tricky, since most of the people you will meet have a gene pool that you won't want to mix with. Social issues aside, people who make the ovaries tingle are few and far between. If you wish to get girls with a thing for wool, make sure to acquire some blacksmith skills, preferably from Sätergläntan's residential college. It's the ultimate chick magnet. Or so I've heard.

Also, prepare for some nasties that may be hard to endure - such as breeches (= adult diapers) and post-wimple hair (like beanie hair, only worse). If you prefer a slightly younger crowd, I can recommend Viking reenactment. Everyone who's into that are twentysomethings, more or less ignorant of historical sources, and all the girls have red dreads and nose piercings. If you feel this is your thing, just get yourself a helmet with horns and aim for Foteviken! Best of luck!

Moses metare och de randiga benen

När vi var små och fortfarande satt och häckade framför teven när det var barnprogram (!) vilket fanimej inte hände ofta på den tiden, körde de ibland balettversionen av Beatrix Potters sagor, där bland annat Moses metare figurerade. (Se videon. Den är sex minuter lång, och du har väl ett attention span som håller för det, hoppas jag? Gud vet vad de gick på för något när de producerade det här.) Moses, eller Jeremy Fisher som han egentligen heter, var min favorit - kanske för att han med sina hopp och skutt på ett slående akkurat vis kanaliserade hur jag själv kände mig ibland.

Men mest var det nog de randiga benen. Jag avundades Moses hans stiliga tajts, faktum är att jag misstänker att han är ansvarig för mina många års okynnesshoppande av randiga gothstrumpbyxor på Shock och Hot Topic. När reenactmentfasen i mitt liv avlöste gothfasen efter en tids stilmässigt vakuum, följde de randiga benen med. Ett par avsnitt av Deadwood hjälpte till att hålla lågan brinnande.


De flesta av mina nålbindningsprojekt har varit strumpor hittills. Och eftersom jag alltid måste förstöra allt genom att gå till överdrift, är mitt största projekt också strumpor. Eller rättare, hosor. I dagsläget är de inte riktigt höga nog för att jag ska kunna fästa dem i ett par brokor, men om några tröstlösa varv till så. Garnet är min vanliga käpphäst, svenskullen från Grunnebo Garn. Det är egentligen för tunt för ett så stort projekt kan man tycka, men vafan, tig och handarbeta, kona, säger jag till mig själv!



Här är färgåtergivningen bättre, och på undersidan av sulorna ser man hur de olika färgerna är "påkopplade". Det är inte ett dugg meckigt att använda flera färger, även om jag inte gjort fler än tre hittills, snarare underlättar det när man ska räkna varv. Bara starta en ny tråd mitt på ett gammalt varv och du har plötsligt två spiraler som klättar på varandra, istället för en. Piece of cake!

Och det slog mig just att man inte alls behöver "vrida" arbeten för att slippa ifrån rundbindningen - man kan ju bara starta ett nytt varv utan att avsluta det gamla för att få en platt fyrkant eller whatever som resultat...och kanske klippa rent kanterna sen, för att inte få för korta sidstycken? Back to the lab.

En sak är i allafall klar. Jag kommer aldrig, aldrig att ha på mig de här i fält, eller gå omkring i dem. De måste skyddas från entropin så länge det går, jag får väl ligga som grodan och saxa med benen på min halmmadrass utan att någonsin resa på mig. Medeltida stayups? Jäääävligt kosher. Eller inte.

***

Jeremy Fisher and the striped legs

When we were kids, and still watched children's shows on tv (and they were few and far between in those days), we could sometimes catch the ballet version of the Beatrix Potter tales, with Jeremy Fisher and the other animals. (Come on, watch the clip. It's just six minutes, which in no way can be too much for your faltering attention span. God knows what they were on when they made this.) Jeremy Fisher, or Moses Metare as he is called in Swedish, was my favourite - maybe because his skipping and jumping illustrated my own mood so neatly.

But mostly it must have been the striped legs. I envied Jeremy's awesome tights, fact is I suspect him of being responsible for my many years of shopping goth panty hose from Shock and Hot Topic, against better judgment. When the reenactment phase in my life finally overshadowed the goth phase (with a certain latency in between), the striped legs transcended onto a new scene. A couple of Deadwood episodes kept the flame burning.


The majority of my needle-binding projects so far have been socks. And since I always ruin everything by taking it to excess, my largest project happens to be socks, too. Or rather, hose. Right now they are not high enough to be tied to my breeches, but a few more desperate rounds, and I'll be there! The yarn is my usual unkillable darling, Svenskull from Grunnebo Garn. It's a bit thin for such a huge project, but wtf, be silent and keep working, bitch, I tell myself.



The colours show best in the second picture, as well as the beginning of the separate stripes on the soles. Using multiple colours is a treat, and not tricky at all, even though I haven't used more than three so far. It's actually easier to work with more than one colour when you're counting rows. Just start with a new colour on top of an old row, somewhere in the middle, and you've got two spirals climbing each other instead of just one climbing itself. Piece of cake!

I just realised there's no need to turn your piece to avoid working in the round - all you have to do is start a new row without finishing or connecting the old one, and you'd get a flat square or whatever as your result... Maybe trim the edges later, to avoid shortened sides? Back to the lab.

One thing is clear, though. I will never, ever wear these on campaign, or even walk in them. They must be shielded from entropy for as long as I can, I'll have to lie like the frog and wave my legs on my straw mattress without ever getting up. Medieval stayups? Daaaaaaamn kosher. Or not.

torsdag 19 augusti 2010

Tetrisvarning


Jaha, var har du varit så länge, kona? frågar du, och ser sur ut. Skit i det du, säger jag, jag uppdaterar väl min blogg när jag vill! Nu när det inte är en massa främmande sminknördar som läser den och man måste skriva stadigt för att inte falla i glömska, utan bara läsare som känner mig och ändå kommer att hasa hit, så blir det så ibland.

När jag var liten, på kritaperioden, ville jag helst pyssla med text. Allt som innehöll bokstäver var kosher, så där satt jag och kalligraferade och skrev flickfantasy om snygga killar (och deras hästar), och byggde gigantiska världar till Drakar och Demoner-kampanjer som vi aldrig spelade. Nu när jag faktiskt JOBBAR med text och mer och mer börjar inse det charmiga med bokbål, vill jag inte ha en enda bokstav kvar i skallen när jag kommer hem. Här kommer pysslandet in. Jag vill fräsa ut det fisintellektuella genom näsan som en skur av alfapetbrickor och sjunka in i ett ordlöst, ändlöst producerande av vitsömnad och luftmaskor.

Vad är det för något som triggas här? Jag försöker förstå varför ni och jag och alla andra som håller på med materialsport inte helt enkelt plippar och slänger trådar och tussar åt helvete. Den utväxling vi har av våra historiskt korrekta bruksföremål är idiotiskt låg, så det är ju inte glädjen att ha en ny stilig klänning i totalt tio timmar på nästa event som driver en. Om inte tillverkningen i sig hade ett värde, skulle det vara helt poänglöst.

Observera tantens handduk.
Det KAN ju vara något hon tänker torka upp efter eländet med, men jag tippar på ett pysselprojekt.

Jag tror att svaret stavas Tetris. I den mån jag har några synapser kvar efter alla hjärnskakningar så klickar de på samma sätt när jag spelar enkla, repetitiva spel som när jag virkar en kjol eller nålbinder ett par sockar. En utåt sett extremt simpel aktivitet som på något sätt expanderar i det oändliga och blir mer än summan av delarna. Och till detta kommer också den sociala sköldfunktionen som handarbete har - efter att ha suttit blyg bland en massa okända tjejer och gömt mig bakom min stickning i den utsträckning som jag behövde, förstår jag de små svartklädda tanterna som stickade sig igenom hängningar och halshuggningar. Det handlar inte bara om att inte slösa bort tid. Det blir också ett filter, ett skydd, något som gör att man slipper prata - eller se på det som är jobbigt. Man håller ju egentligen på med något annat. Man stickar. Virkar. Nålbinder. Allt blir liksom lite mindre läskigt då. Inget farligt kan ju hända just när man pysslar?

***


Beware the Tetris

Eh, where have you been for so long, missy? you ask, looking cranky. Never you mind, I say, I'll update whenever I please! Now that there are no unknown makeup nerds among my readers, I don't have to write steadily to avoid being forgotten. Everyone who comes here already knows me, so this is just the way it's going to be.

When I was young, during the Createcous period, I preferred text above everything else. Anything containing letters was kosher, so there I was, writing calligraphy and girly fantasy short fic about handsome guys (and their horses), building gigantic worlds for Dungeons & Dragons-campaigns we never actually played. Now that I WORK with text, and have come to see the charm of burning books, I don't want a single letter left in my head when I come home from work. This is where crafting really comes into its own. I just want to blow all that pansy intellectual stuff out through my nose like a hail of scrabble tiles, and sink back into an endless, wordless production of linen stitches and crochet chains.

What is triggered here? I'm trying to understand why you and I and all the other people involved in this material sport do not simply freak out and throw our bits and bobs to the winds. We have ridiculously little everyday use for our historically correct items, so it can't be the joy of wearing a fancy new dress for a total of ten hours on the next event that drives us. The craft itself is the point, or it would all be more or less for nothing.

Note the old lady's towel.
It COULD be meant for wiping up the ensuing mess, but
personally I think its a new project of hers.

I think the answer is spelled Tetris. If I still have any synapses left after my many concussions, they click the same way when I play simple, repetitive games as when I crochet a skirt or needle bind a pair of socks. An outwardly simple activity, somehow infinitely expanding to become more than the sum of its parts. Add to this the social shield that crafts can be - after sitting shyly among strangers, hidden behind my knitting to the extent I chose, I can really connect with the little old ladies in black, knitting their way through hangings and beheadings. It's not just about using all the time you have. It's a filter, a shield, something that liberates you from talking, or looking at the troublesome event before you. Because you're really doing something else. You're knitting. Crocheting. Needle binding. Everything is a bit less scary then. Nothing really bad can happen when you're crafting, right?