tisdag 26 oktober 2010

The workhouse

Maria has taught me nearly everything I know about textiles, or at least most of it. She has provided a wealth of tips and pointers on hand spinning with a spindle, but in this particular art I've been instructed by two other women who have shown me the ropes. Darling Kerstin might be the one carrying the greatest responsibility after a few patient hours in Oslo, but the first person to show me was actually my mother.

It feels nice to kno that my mother taught me how to spin - in the same way it is nice that she's the one who taught me to recognize almost all the plants I know (except for the ones that grandma and grandpa taught me). Some tricks are so very, very old - and it's rather nice that they are still taught from parent to child, from the old to the young, even if it's hysterically funny that it sometimes has to happen in the vegetable section at the supermarket. ("No, that there is a turnip...")


I've had no time to play with my spindle for a long time, but one night last week, something weird happened. I was at the computer hewing through some texts, when I suddenly saw, in my (desperately bored) mind's eye, pictured myself drawing out a long bit of wool and twist it into even yarn. I shuffled to the floor and tried it, and it suddenly came out much better than a few months ago. It didn't meet the standard of my hallucination, but it was good enough. I don't know if the brain sometimes need these prolonged processing intervals, it seems to work rather slow at times, and then the mental recoil brings unexpected effects.

The tetris devil got hold of me, and it was well past midnight before I could bring myself to stop. By then I'd been standing up for several hours, spinning while semi-watching the second half of  Machete - a movie that's stupid enough to be ignored when the crafting calls for it, and violent enough to keep you awake. I have two insanely greasy balls of yarn that look more like regurgitated porridge, a two-ply which, I must admit, consists partly of what Sarah made in Varberg - it was part of the cop already, so it provides a neat base to the "effects yarn" in the other thread (full of slubs) which I've made myself. It just might be enough for a pair of socks.

I'm longing for the next batch! Not least because wool gives you less bruises than steel. I'm reading a book right now which takes place in an absolutely miserable 9th century, where all the little girls spin the whole time. If they don't make enough yarn before the end of the year they get punished. I also read somewhere that if you ended up in the workhouse in Stockholm in the old days, you had to stay until you had produced a certain yardage, determined by the gravity of your sins. So you had to be really fast with the spindle to be able to get back out quickly! Fancy that.

måndag 25 oktober 2010

Mörkblå kyssar

Nu har The Star Wars Kid tillbringat flera helhelger i skogen med vikingfolket. Och hon har randiga ben som Moses Metare - inte på grund av nålbindning nu, utan helt spontant av alla smällar. Det gör till och med ont när jag går! Bara den lilla rörelsen i huden när man t ex hoppar ner för ett trappsteg gör att man vill säga AJ.

Jag funderar på att ge mitt svärd ett namn.
(Ja, det är ett av exakt den här modellen).
Just nu står det mellan CP-unge eller Blåtira.

Den här sortens fajting är jag inte van vid. Bössorna slåss sällan mer än en halvtimme åt gången. Nu är det tre timmars (minst!) grinding i lera och löv, med grankvistar som piskar en i ansiktet, genomvåta stövlar och sår på knogarna efter timglashandskarna som passar mig rätt illa eftersom de inte är mina.

Jag vill inte gnälla. Och folk är snälla. De brukar fråga om jag är ok, om de slår för hårt, och nej, det gör de ju inte, men många bäckar små... När jag krälade in i bilen igår eftermiddag unnade jag mig ett samlat "AAAAAAJ!!" när jag väl lyft in benen och smällt igen dörren efter mig. Och i tio sekunder var jag skitorolig över mitt ömmande högerbröst (jävla rosa skrämselkampanj!) tills jag kom ihåg att det var där Mattias satte spjutet med ett prydligt *kras* som fick mig att hoppa bakåt.

Herrarna uppvisar ett rörande tålamod så här långt (utom en som slängde ett bananskal på mig, men det var nog inte bristande fajtingskills som var på tapeten där). Jag gör så gott jag kan, men bara det faktum att någon SÄGER ÅT mig att "slaget ska komma i 45 graders vinkel, kliv fram med rätt fot nu, vinkla inte handleden sådär, fäst blicken där du vill träffa fast ändå på en punkt långt bakom snubben, kliv för helvete inte ur linjen, akta dig för yxan på returen, parera aldrig uppåt med skölden, här är våra träffområden, du kan för fan inte backa undan från ett spjut - kliv åt sidan istället, ge inte upp även om det är kört, den där reflexen får du träna bort, slå mig på nyckelbenen sa jag, har du druckit vatten, varför har du inga vikingakläder, vaihelvete är du vänsterhänt kvinna" ...så innebär det inte automatiskt att jag kan GÖRA det de säger åt mig. Muskelminnet är ett besynnerligt djur. Och jag har så lätt för tunnelseende.

Ändå. Ändå känns det som att det är möjligt att ta sig förbi en punkt där jag slutar känna mig skamsen över att jag ens försöker. Det skulle vara nog. Till dess fortsätter jag samla blåmärken.

onsdag 13 oktober 2010

Bitch blade


Hepp. Plåtkåtness i all ära, men jag är nog mer för blåmärken själv. Förra helgen bjöd på sjukt fint väder för att vara Göteborg (naturen bad en för en gångs skull inte att dra åt helvete). Ergo fajtingträning med Elvegrimarne.

"WHUTT!?" väser du och pekar med hela handen på mitt avvisande av dubbelperiodande i tidigare inlägg. Jamen jaaaaaaa säger jag, jag ska inte kliva över på RödaDreads(=viking)-sidan om du trodde det. Men jag känner inga trettonhundratalare på västkusten, och jag är för feg för att börja träna HEMA med GHFS nu när Magnus har flyttat till Gotland och grävt ner sig själv på Korsbetningen för all framtid.

Jag har velat ha ett svärd sen jag var fem år, och nu står det där i ett hörn av rummet och stirrar på mig. Svärd snackar rätt mycket, precis som klänningar. Jag vet inte vad ditt svärd säger till dig, men mitt håller aldrig käften och är inte speciellt sympatiskt. "Du är så jääääävla töntig som har skaffat ett svärd överhuvudtaget. Vem fan tror du att du är? En liten jävla dumbrud med korta armar och ben, och dessutom är du alldeles för gammal - din inlärningskurva har lagt sig platt som en pannkaka och det du inte redan har lärt dig är det för sent att börja med nu. Vasaru? Du tror inte att det kan vara så svårt? Du vill bara kunna veva litegrann för att kunna vara med utan att skämmas? Du inbillar dig att du ska komma nån vart mot de där hundrakilos väderkvarnarna med Landsknechtkomplex? Tänk om, sötnos. Du är inte Ash. Du är inte Eowyn. Från mitt håll ser du rätt mycket ut som the Star Wars Kid..."

"Håll käften." morrar jag och hissar upp snoret i näsan. Jag vet att han har rätt. Men det fina med Star Wars-ungen är att han måste vara världsbäst på att förtränga sin egen otillräcklighet och aldrig sluta hoppas. Sån vill jag också vara.

Efter två dagar i det luddiga gräset uppe på berget är jag täckt av vad som mest liknar ett korsstygnsmönster av långa smala blåmärken, och tycker nästan lite synd om mig själv fast ändå inte. Jag står på huvudet i lådorna i källaren och gräver upp mina gamla rullskridskoskydd i nånslax fåfängt hopp om att spara armbågarna till nästa gång. Elvegrimarne slåss utan hjälmar, vilket känns helt vansinnigt med tanke på Bössornas regler om att ingen går på fältet utan hjälm och handskar. Jag överväger ett tag att helt enkelt ta med mig min cykelhjälm, men nöjer mig med tandskydd i slutändan. Det är det inte heller någon som har, inte ens Finn som säger åt folk att de borde ha det. Så där står jag och dreglar runt den förbannade gummilisten. Och skäms.

Kerstin vill inte ha några blåmärken eftersom hon ska uppträda utan kläder en vecka senare. Tufft att ha hobbies som krockar. Själv är jag mest bekymrad över den skriande bristen på finmotorik efter att ha haft Snejks plåthandskar en halv dag istf en halvtimme i stöten som jag är van. (Jag måste ju kunna sy resten av dagen!) Jag längtar mer och mer efter de där skitsnygga handskarna i girly size som Kristoffer lovat att bygga åt mig i november. Hör du det, vännen?

Reenactmentföreningar är lite som sekter. Man försöker alltid få över folk till sin egen period. Det tar en lång stund för mig att förklara att jag inte på minsta vis tänker gå med i nån vikingaförening, än mindre åka på slåssingläger i Norge mitt i vintern med en annan förening än min egen. Trots denna min avoghet är folk snälla och tålmodiga, men jag får gnäll för att jag slår för löst (och i ärlighetens namn borde jag få ännu mer skit för min totala avsaknad av grovmotorik).

Det är det som är så lustigt med alla de här våldsbenägna herrarna med HKfantasier och FarÅtHelveteAttityd - så fort de hamnar I själva situationen där de faktiskt får hålla på med airsoft eller naziuniformer eller svärd, så ska det tas ner och bortförklaras och de snackar så sjukt mycket om källforskning och manuskript och tekniker och hantverk. Inte sällan tar det sig uttryck i en extremt mjuk pedagogik, som om pöjkara vill visa precis hur stabila och snälla de egentligen är. Ena minuten står man upp och vrålar Nu Kör Vi För Helvete och nästa minut uppmuntrar och förklarar man nån liten detalj för Den Nya Tjejen med världens snällaste röst. Jag tror det sätts ett ganska stort omedvetet värde på att kunna leverera den här kontrasten. Fast det har de nog inte fattat själva.

Jargongen är för övrigt precis den samma som den har varit på alla andra ställen där jag har lekt de sista sjutton åren: slirande på kanten till det djupt oanständiga med en anstrykning av svavel. Det känns med andra ord som hemma. Tack! Vi ses nästa söndag.